AnneB - 20 år senare, 20 år visare

Imorgon ska jag till vetrinären 08:30 i Täby, den enda veterinären James känner, eller som KÄNNER James, kanske man ska säga.  Vetrinären ska kolla på den gamla hunden som fyllde 14år i december och hjälpa oss att förstå att det nog är dags för honom att fara till himlen snart. Han har följande krämpor:

• kissar inne (idag 2 ggr), inte värdigt för en hund som lärt sig att man inte får!
• har ett varande sår vid näsan/på mulen, nyser oavbrutet (nästan)
• blödande sår i mungipan/tandköttet (vet inte riktigt - man får ju aldrig kolla utan att bli attackerad, inte likt honom!),
• han blöder i baken, blir en liten stämpel i golvet varje gång han sätter sig =  å han é INTE tik,
• han har blivit jätte smal, bara ben och skinn, förr vägde han 9 kilo, numera kan jag lyfta honom med en hand.
• han skakar och ibland ramlar han omkull, han har liksom inte koll på sina bakben, han halkar på parketten och kan oftast inte stå upprätt,
• han kan sitta och glo ner i mattan hur länge som helst, å kolla in i väggen och leta efter hiss öppningen som är precis brevid... eller i ett hörn här i lägenheten - oj man blir ju gråtfärdig när man ser det! Han är senil stackarn!

Ok, han har varit döv i 2-3 år, men det har gått bra ändå för vi uppfostrat honom med både tal och samtidig visuell kommando, men nu tror jag inte att han ser så värst mycket heller... grumligt i hans ögon!

Han heter James Biroz Junior (enligt födelsebeviset) men vi säger oftast Jamie eller Gose. Så här ser han ut:

Känner mig som en djur plågare när jag skriver allt detta, och att det dröjt så länge med att ge honom lite frid - men, och det var som vetrinären sa, man blir blind som ägare och klamrar sig fast vid de få tillfällen då han kan rusa genom lägenheten - hoppa över vattenpölar (han gillar inte att bli blöt om tassarna), han äter som en häst, nästan mer än någonsin (utan att ha mask - vi har avmaskat flera ggr och inte hittat ngn mask), så man hakar sig fast på alla "positiva saker".  So tomorrow is dooms day - nää han ska inte avlivas imorgon, men vi ska få en utvärdering, och jag vet vad svaret kommer att bli.

Hur kan man då bestämma ett datum? När är man redo (ALDRIG!!!!!) - inte kul det här, inte alls!... men känner ändå att det måste ske snabbt - kanske redan denna vecka. Hur ska han då försvinna från denna värld - hemma hos oss så klart, i Shirins famn...hon har ju älskat honom till döds, och jag skaffade James till henne  - fast jag också ville. Bestämde att vi skulle ha hund när JAG ville ha...för trodde att jag skulle mata och gå ut efter de första veckorna av "nyhet" var över - men näää - Shirin har älskat denna hund till döds, och ställt upp i ur och skur för honom.

En bild till på vår herre! - när han var som soligast!



Många utav de som man känner och tittar in hos dagligen på deras blogg  har sina problem - skilsmässa, olycklig kärlek osv, vi har alla vår beskärda del av "olycka" - så vill med detta säga, problemen ser annorlunda ut, men i grund och botten är det spypåse och massa näsdukar som krävs till att börja med - å  såsmåningom kommer man ut i andra änden på tunneln! :)) Minnena kan ingen ta ifrån oss - och dom ska man bevara livet ut - men inte gräma sig över, då mår man INTE bra. GÅ VIDARE....!! det kommer jag att göra - fast James är borta.. och inte skämmas över om jag bryter ut i en häftig gråtattack emellanåt!